Stannar du någonsin upp och tänker på att livet kan förändras i ett ögonblick? Hur tacksam är du för det du har och hur ofta stannar du upp, pausar livet och tar hand om dig själv och de du älskar? Olyckan kan plötsligt vara där och inget blir sig likt igen. Jag har alltid fruktat och hela tiden vetat att den här dagen skulle komma men jag var trots allt inte redo. I söndags kväll skulle jag som vanligt gå ut med hunden och då bara böjde mig ner för att ta på mig skorna när jag träffar en pall med höger öga. Inget vasst och inte speciellt hårt heller men ögat går sönder och vätska i mängder rinner ut som från en vattenfylld ballong. När handen går till ögat så finns det inget öga kvar att känna på. Kroppen går in i chock så jag känner ingen smärta, bara ljummen vätska som rinner längs kinden. Den andra smärtan, den själsliga slår sina klor hårt i mitt hjärta och slår ner mig till golvet när det går upp för mig att jag inte längre kan se ljuset från lampan som jag vet är tänd i taket. Igår blev jag opererad och nu är det bara att vänta och se vad resultatet blir. Läkarna har gjort vad de kan för att rädda ögat men chansen är inte så stor då det här ögat varit oerhört skört pga gamla operationer och ingrepp. Jag ser åter ljus med ögat men inte ens nära så mycket som innan. Ångesten kramar om mig hårt ibland men jag är i trygga händer och litar på att de gör allt de kan här på sjukhuset. Tanken på att aldrig mer kunna se färger ens på det suddiga, dimmiga sätt jag vant mig vid att se kväver mig men mina tårar är slut. Jag vill inte gråta mer och har blivit ett med ångesten. Det som hållit mig uppe under dessa mardrömsliknande dygn är kärleken till mina barn, mina syskons mod och bevis på att de alltid finns där, min Susanne och några till som står mig riktigt nära. Ni vet vilka ni är.
Alla fina ord som strömmat in genom sociala medier har verkligen värmt och fått mig att tänka att oavsett hur resultatet blir av operationen så har jag alltid oerhört många fina människor runt mig vart jag än går.
Man brukar säga att ögonen är själens spegelbild men den kärlek jag kännt de senaste dygnen visar att ögonen bara är en otroligt liten del av själens stora spegel. Jag vill också rikta ett varmt tack till sjukvårdens alla hjältar som dygnet runt arbetar hårt för att leverera en sjukvård i världsklass. Jag känner mig så tacksam över att få bo i detta underbara land med dess underbara folk som byggt allt det här som så många tar för givet. Detta är något att kämpa för alla dagar i veckan.
Jag har aldrig sen jag fick min synskada tagit något för givet men det är så lätt att göra när allt flyter på och livet är snäll mot en. Plötsligt kan det få en våldsam vändning och inget blir sig likt någonsin igen.