Nyheter

Änglar finns faktiskt på riktigt. Till och med här på jorden. Jag har det stora privilegiet att få ha många fina människor i mitt liv och skulle jag nämna alla så får jag hålla på länge men lagom till jul och nyårsfirandet vill jag lyfta en speciell ängel, mentor och vän som betytt oerhört mycket för mig och min utveckling senaste året. I februari i år steg jag in på Scandic Triangeln i Malmö. Jag var ny i företagsvärlden och talarbranschen. Jag hade en plan och ett tydligt mål men få kontakter som ville eller hade tid att hjälpa mig vidare. Jag träffade Heléne Lloyd på Scandic Sweden och ett planerat 30 minuters möte blev långt över en timme. Hon tog mig under sina vingar och knappt två månader senare gjorde vi vårt första, stora event ihop. Sen dess har det blivit många kontakter och samarbeten som skapats tack vare Helene. Hon gav mig en knuff i rätt riktning precis när jag själv började tveka och såhär knappt ett år efter har jag svårt att förstå och ta in allt jag varit med om under 2019. Förutom alla grymma event med Scandic har jag haft förmånen att föreläsa för såväl stora som små aktörer så som Red Bull, Salto Systems Nordic, IKEA Museum, MKB Fastighets AB,, Skånes Fotbollförbund, och Malmö stad bara för att nämna några få. Alla fina omdömen talar sitt tydliga språk. Ser fram emot 2020 där många stora bokningar väntar och där kalendern snabbt fylls på. Vill du också samarbeta eller boka min föreläsning ”Från mörker till framgång” så tveka inte att kontakta mig.

OBS: Det här är inget skämt! På ögonkliniken i Lund finns en skärm där man checkar in för sitt läkarbesök. Nej, den har inte talsyntes heller. No more words needed.

Så skrev jag i ett inlägg på sociala medier efter mitt läkarbesök på ögonkliniken i Lund i tisdags som i skrivande stund sets av över 37000 på LinkedIn och delats över 100 gånger på Facebook.

Inlägget har också uppmärksammats av SVTs lokala redaktion med en egen artikel.

Det känns bra och viktigt att kunna få gehör för såna här inlägg som visar hur otillgängligt samhället är för oss som inte ser.

Dessa tuchskärmar finns numera överallt i samhället och stänger ute oss synskadade från många olika platser och aktiviteter. Det är något som jag och alla andra synskadade inte kan acceptera då det dels strider mot diskrimineringslagen men också gör det svårt för oss att vara så självständiga och oberoende som vi faktiskt kan vara.

Här nedan finns även länken till artikeln på SVT.

Klicka här för att komma till artikeln på SVT Skåne.

Sjukhusmiljö är verkligen så jävla tråkigt men för varje minut jag tillbringar här känner jag en enorm tacksamhet för att det finns och att det är så bra. Jag är så tacksam över att vara svensk och att vi har ett av värdens absolut bästa sjukvård. Jag har fått den bästa behandlingen som går att få och alla är så himla fina och trevliga. Ögat repar sig fint och även om synen inte kommer tillbaka förutom ljus som jag inte kan avgöra riktning på så känns det som ett mirakel. Tänk att man fick en punkterad och insjunket öga som i princip var borta i söndags att idag se ut som det vanliga öga jag hade tidigare. Det är inte bara kirurgi och teknik i världsklass utan också en form av avancerad konst. Tänk att sy ihop en sprucken ballong så pass tätt så att du åter kan fylla den med vatten utan att den läcker alls och den ska fungera som den alltid har gjort. Nu är all fokus på att få allt att läka ihop och undvika infektioner och andra komplikationer. Jag får antibiotika och andra droppar direkt i ögat men också tre gånger om dagen intravenöst. Dagens stora ros går till alla fantastiska hjältar som jobbar inom sjukvården.

Stannar du någonsin upp och tänker på att livet kan förändras i ett ögonblick? Hur tacksam är du för det du har och hur ofta stannar du upp, pausar livet och tar hand om dig själv och de du älskar? Olyckan kan plötsligt vara där och inget blir sig likt igen. Jag har alltid fruktat och hela tiden vetat att den här dagen skulle komma men jag var trots allt inte redo. I söndags kväll skulle jag som vanligt gå ut med hunden och då bara böjde mig ner för att ta på mig skorna när jag träffar en pall med höger öga. Inget vasst och inte speciellt hårt heller men ögat går sönder och vätska i mängder rinner ut som från en vattenfylld ballong. När handen går till ögat så finns det inget öga kvar att känna på. Kroppen går in i chock så jag känner ingen smärta, bara ljummen vätska som rinner längs kinden. Den andra smärtan, den själsliga slår sina klor hårt i mitt hjärta och slår ner mig till golvet när det går upp för mig att jag inte längre kan se ljuset från lampan som jag vet är tänd i taket. Igår blev jag opererad och nu är det bara att vänta och se vad resultatet blir. Läkarna har gjort vad de kan för att rädda ögat men chansen är inte så stor då det här ögat varit oerhört skört pga gamla operationer och ingrepp. Jag ser åter ljus med ögat men inte ens nära så mycket som innan. Ångesten kramar om mig hårt ibland men jag är i trygga händer och litar på att de gör allt de kan här på sjukhuset. Tanken på att aldrig mer kunna se färger ens på det suddiga, dimmiga sätt jag vant mig vid att se kväver mig men mina tårar är slut. Jag vill inte gråta mer och har blivit ett med ångesten. Det som hållit mig uppe under dessa mardrömsliknande dygn är kärleken till mina barn, mina syskons mod och bevis på att de alltid finns där, min Susanne och några till som står mig riktigt nära. Ni vet vilka ni är.

Alla fina ord som strömmat in genom sociala medier har verkligen värmt och fått mig att tänka att oavsett hur resultatet blir av operationen så har jag alltid oerhört många fina människor runt mig vart jag än går.

Man brukar säga att ögonen är själens spegelbild men den kärlek jag kännt de senaste dygnen visar att ögonen bara är en otroligt liten del av själens stora spegel. Jag vill också rikta ett varmt tack till sjukvårdens alla hjältar som dygnet runt arbetar hårt för att leverera en sjukvård i världsklass. Jag känner mig så tacksam över att få bo i detta underbara land med dess underbara folk som byggt allt det här som så många tar för givet. Detta är något att kämpa för alla dagar i veckan.

Jag har aldrig sen jag fick min synskada tagit något för givet men det är så lätt att göra när allt flyter på och livet är snäll mot en. Plötsligt kan det få en våldsam vändning och inget blir sig likt någonsin igen.

I tisdags var det två föreläsningar på schemat. Först var det en inspiration och marknadsföringsföreläsning för affärsnätverket Hyllielunchen. Ett koncept som jag förövrigt uppskattar betydligt mer än frukost-träffar då morgnar inte är min favorit tid på dygnet. På kvällen höll jag min föreläsning Från mörker till framgång i sin helhet för medlemmar i fackförbundet Vision Trelleborg 007. Stort tack till alla som kom på båda föreläsningarna och tack för all underbar feedback jag fått på plats och sociala medier.

Min föreläsning ”Från mörker till framgång ” och utbildning i bemötande och service som en del av ett bra värdskap för att möta gästen på gästens villkor och behov för bokare och övrig servicepersonal hos min samarbetspartner Scandic Hotels

Juni 1999

Klockan ringer för en ny dag, en dag av glädje och frihet. En dag då många barn tar sina första steg in i vuxenlivet. En dag då man lämnar grundskolan och ser fram emot nya äventyr på gymnasiet efter sommarlovet. För mig betydde väckarklockan just denna dag avgrundsdjup ångest och allt annat än glädje och frihet. Jag har aldrig varit särskilt morgonpigg och om jag får välja ligger jag och vräker mig till minst klockan tio men idag är det även annat som gör att jag aldrig vill vakna. Annat som gör att jag inte känner för att gå till skolan för skolavslutningen. Jag hade i månader gått och oroat mig för just denna dag. Den dagen då man får svart på vitt i ett dokument hur jävla misslyckad och dålig man är. Dagen då jag skulle få livets första resultat av min förbannade ögonsjukdom. Ångesten byggdes upp allt eftersom det närmade sig skolavslutningen och sista veckan malde tankarna som mest och det var alltid värst när jag skulle gå och lägga mig och allt blev tyst. Tankarna kändes lika högljudda som under värsta artilleribeskjutningen i serien Band of brothers när de är mitt i den där skogsdungen på vintern och hela helvetet brakar loss. Inte ens musiken hjälpte. Försökte överrösta tankarna med stenhård hiphop i öronen från min bergsprängare som jag kopplat till mina hörlurar för att inte störa mina bröder som sov helt bekymmerslöst. Jag hatade de för det. Jag var så jävla avundsjuk på mina syskon och bara tanken på att de inte heller hade jättebra betyg gjorde mig rasande av ilska. Varför i helvete är de inte tacksamma för sina ögon och pluggar för att få bra betyg? Vad fan har de att skylla på? Om jag bara hade fått ha min syn kvar så skulle de alla fått se…

Jag låg och vände och vred på mig i timmar och malde olika tankar i huvudet. Resonerade fram och tillbaka om min framtid, mitt liv och hur jag ska kunna klara av allt som livet kräver av mig. Nu utan syn. Som vanligt numera började jag svettas och en doft av ångest och förtvivlan spred sig sakta ut i rummet. Jag låg där och lät tårarna blöta ner kudden i tysthet samtidigt som tankarna fortsatte resonera med varandra. Och de landade alltid i samma slutsats. Du är körd grabben. ”du kommer aldrig at bli något.” ”Vem fan skulle vilja ha en blind jävel” ”Vem är jag” ”Varför bry sig ens om att gå och hämta det där jävla kuvertet med betygen. De är ju ändå så jävla dåliga och de duger till absolut ingenting”

Jag kravlar mig sakta upp ur sängen. Huvudet dunkar och ångesten samlas till en hård knut i magen när jag sakta, likt en zombi drar fötterna efter mig bort till duschen. Jag stinker svett och T-shirten jag brukar sova i är lika blöt som efter ett stenhårt träningspass i träningshallen Skillnaden var bara att denna gången var det de egna demonerna som var motståndarna och de höll på att vinna. Aldrig förr hade Tupack Shakurs första rader i låten changes betytt så mycket. ” I See no changes. Wake up in the morning and I ask myself, is life worth living?”

Juni 1999

Klockan ringer för en ny dag, en dag av glädje och frihet. En dag då många barn tar sina första steg in i vuxenlivet. En dag då man lämnar grundskolan och ser fram emot nya äventyr på gymnasiet efter sommarlovet. För mig betydde väckarklockan just denna dag avgrundsdjup ångest och allt annat än glädje och frihet. Jag har aldrig varit särskilt morgonpigg och om jag får välja ligger jag och vräker mig till minst klockan tio men idag är det även annat som gör att jag aldrig vill vakna. Annat som gör att jag inte känner för att gå till skolan för skolavslutningen. Jag hade i månader gått och oroat mig för just denna dag. Den dagen då man får svart på vitt i ett dokument hur jävla misslyckad och dålig man är. Dagen då jag skulle få livets första resultat av min förbannade ögonsjukdom. Ångesten byggdes upp allt eftersom det närmade sig skolavslutningen och sista veckan malde tankarna som mest och det var alltid värst när jag skulle gå och lägga mig och allt blev tyst. Tankarna kändes lika högljudda som under värsta artilleribeskjutningen i serien Band of brothers när de är mitt i den där skogsdungen på vintern och hela helvetet brakar loss. Inte ens musiken hjälpte. Försökte överrösta tankarna med stenhård hiphop i öronen från min bergsprängare som jag kopplat till mina hörlurar för att inte störa mina bröder som sov helt bekymmerslöst. Jag hatade de för det. Jag var så jävla avundsjuk på mina syskon och bara tanken på att de inte heller hade jättebra betyg gjorde mig rasande av ilska. Varför i helvete är de inte tacksamma för sina ögon och pluggar för att få bra betyg? Vad fan har de att skylla på? Om jag bara hade fått ha min syn kvar så skulle de alla fått se…

Jag låg och vände och vred på mig i timmar och malde olika tankar i huvudet. Resonerade fram och tillbaka om min framtid, mitt liv och hur jag ska kunna klara av allt som livet kräver av mig. Nu utan syn. Som vanligt numera började jag svettas och en doft av ångest och förtvivlan spred sig sakta ut i rummet. Jag låg där och lät tårarna blöta ner kudden i tysthet samtidigt som tankarna fortsatte resonera med varandra. Och de landade alltid i samma slutsats. Du är körd grabben. ”du kommer aldrig at bli något.” ”Vem fan skulle vilja ha en blind jävel” ”Vem är jag” ”Varför bry sig ens om att gå och hämta det där jävla kuvertet med betygen. De är ju ändå så jävla dåliga och de duger till absolut ingenting”

Jag kravlar mig sakta upp ur sängen. Huvudet dunkar och ångesten samlas till en hård knut i magen när jag sakta, likt en zombi drar fötterna efter mig bort till duschen. Jag stinker svett och T-shirten jag brukar sova i är lika blöt som efter ett stenhårt träningspass i träningshallen Skillnaden var bara att denna gången var det de egna demonerna som var motståndarna och de höll på att vinna. Aldrig förr hade Tupack Shakurs första rader i låten changes betytt så mycket. ” I See no changes. Wake up in the morning and I ask myself, is life worth living?”